Är opportunism och populism den moderna demokratins essens?
Är opportunism och populism den moderna demokratins essens?
Svängningarna i svensk, tysk och fransk politik har varit många och tvära. Hur rimmar det med den barska retoriken mot populism, opportunism och högerpartier?
Orden opportunism och populism har idel dåligt rykte. Varför, kan man undra, när det i grund och botten hör till demokratins väsen. Populism innebär i grunden att man hörsammar folket. Det går tillbaka till Romarriket då vissa politiker åberopade folkets roll och tycke medan andra samhällets elit. Och det har förstås alltid varit en del av politiken.
Opportunism å den andra sidan är något ofrånkomligt i demokratin och kanske all politik. Opportunismen handlar ju i grund och botten om att lyssna på medborgarna, på folkviljan - att kunna vidga ett partis principer för att kunna snappa upp folks åsikter i en viktig fråga.
Båda har förstås sina sidor (bra eller dåliga beror på hur man ser på saken). Populismens problem är att folk tycker enkelt i komplicerade frågor, även om det känns snusförnuftigt. Själv tycker jag att frågan om att synliggöra sexuella minoriteter särskilt mycket är idiotisk, orätt och ett sår i vårt land, men jag kan med mitt förnuft förstå att politiker vill lyfta sexuella minoriteters rättigheter i kraft av någon sorts rättvisa. Politikerna anser då att de segrar över populismen. När politikerna stramar åt invandringen följer de också folket, som alltid ser skeptiskt på konstiga förändringar, och förstår att de inte alltid kan göra sådant de känner sig manade till (hur nu våra politiker kan känna sig manade att verka för massinvandring).
Vidare är det lätt att hetsa folket till obehagliga saker. Paradexempel är exempelvis demagoger som Adolf Hitler, vilka hade förmåga att trollbinda folket, till storkrig om det nu anses vara Führerns väg. Men man kan lika gärna se på den aggressiva retoriken gentemot Tesla i Sverige eller den helt lögnaktiga tonen mot Donald Trump, där syftet är att väcka folkets (en del av folket åtminstone) avsky mot honom, som demagogisk hets.
Opportunismens avigsidor är att en politiker eller ett parti tvingas ge avkall på sina principer för att blidka en opinion eller fånga nya väljare. Hur långt kan man vidga principerna utan att principerna går sönder? Arbetarpartierna har t.ex. övergivit arbetarna för att krama invandrare med syftet att vinna röster. Moderaterna har övergivit sin gamla konservativa sida för att vara nyliberaler och i längden (tomt) liberala i största allmänhet.
Båda begreppen - opportunism och populism - används huvudsakligen negativt av majoriteten av dagens svenska politiker och opinionsbildare. Pinsamt nog faller de då på eget grepp. Ty de vill inte stöta sig med folket, och de vill inte verka vara några översittarfigurer. Men man måste vara lite högfärdig elit om man ska kunna sätta sig över folks enklare tycke och stå för sina principer. Dessutom vill de verka mer dugliga och elitära än de faktiskt är. Ingen kan säga att Magdalena Andersson utstrålar duglighet och intelligens, men hon svänger gärna med ord som populism när det passar.
Frankrikes nya invandrarpolitik
Den senaste tiden märker man av en allt större politisk markering om hårdare tag i invandringsfrågan. Det gäller inte bara Sverige utan även många andra västländer som plötsligt ser problemen, vill nå fler väljare eller bara vill lura folket. I Frankrike har Emmanuel Macron insett att för stora väljarströmmar går mot kandidaterna längre åt höger varför han nu har satt igång hårda reformer för att klart begränsa invandringen och ge migranter mycket tuffa villkor.
Macron är en slimmad politiker - i den moderna politiska skolan, knappast som en de Gaulle - som känner hur han kan vara ena dagen tuff mot folkets krav, som i fallet Gula västarna och pensionspolitiken, och nästa dag lyssna till folket. Den nya invandringspolitiken går hand i hand med andra länders högre ställda krav och i viss mån med EUs migrationspolitik. Således kan han åberopa stöd från flera håll.
Men vad är denna nya politiska manöver i grund och botten om inte grov opportunism och populism. Folket har otaliga gånger sagt ifrån i invandringsfrågan och visar det tydligare för varje år genom väljarflykten till Nationell samling. Macron har länge åberopat mer öppna gränser, mer frihandel, mer migration till Europa o.d., man nu svänger han och säger att Frankrike måste ha benhårda krav och ytterst små kvoter. Vad är den svängningen annat än uppenbar opportun politik? De gamla principerna är som bortblåsta, åtminstone i den här frågan.
Slimmad i den nya populistiska skolan säger han också att den nya hållningen i migrationsfrågan är självklar. Det är t.ex. det enda sättet att hindra de hemska nationalistiska strömningarna men ännu mer att illegal invandring inte hör hemma i Frankrike och EU, menar han i ett par argument. I populismens namn vänder sig Macron till den delen av medelklassen som är rädda för nationell samling och samtidigt mot alla dem som inte vill veta av all invandring, särskilt inte som den till stor del är illegal.
Macron har således gett både gamla principer korgen och åberopar alla skikt av folket. Det är förstås helt skrupellös politik, men så är kanske den moderna demokratin. I grund och botten handlar ju Macrons politik om att rädda demokratin mot den hemska s.k. extremhögern, sägs det. Dem som genom decennier och sekel har kritiserat demokratin har påpekat just detta. Grundläggande hållningar och principer väger lätt när det gäller att vinna val. Retoriskt gäller det att förmedla att svikna principer inte är svikna principer utan bara en del av räddningen av demokratin. I grund och botten vill man bara folkets väl. Den nya politiken har man på sätt och vis alltid stått för. Idel opportunism och populism!
Svensk och tysk opportunism
De senaste 15 åren (eller mer) av svensk politik har i stor grad svängt mellan partiernas linjer å den ena sidan samt opportunism och populism å den andra. Varför bjöd Reinfeldt in Miljöpartiet i regeringsuppgörelse om invandring? Jo för försöka att hindra Sverigedemokraterna på olika sätt, och vad är det annat än opportunistisk politik: splittra vänsterpartierna, mota SD, ta kommando över invandrarpolitiken. Strunt i de egna klassiska konservativa idealen! Strunt i att man bjuder in djävulen till förhandlingar!
Då skulle man skölja över Sverige med invandrare. Nu däremot, när man förlorar röster p.g.a. den politiken, heter det att man till varje pris måste strama åt invandringen: klankriminalitet, EUs ändring i migrationsfrågor, SDs framgångar måste åtgärdas med opportun politik.
V, MP och S har å andra sidan i 30 år försökt fånga upp invandrarnas röster fastän det går emot den den klassiska arbetarpolitiken eftersom invandrare drar ner löner och stjäl arbeten från de gamla väljarna, arbetarna. Samma sak med minoritetspolitiken. Där kör man också över de gamla väljarna, som inte alls vill veta av sexuella, etniska eller andra sorters minoriteter. Men man tror att man i längden kan vinna fler röster - behålla ett antal gamla och få många nya. Allt för rösterna. Skit i principerna. Rättvisa kan man alltid åberopa, vad man än står för.
Sedan kom 2015 som snabbt blev en kris. Stopp, sade plötsligt S, fastän de sekunden innan hade dissat alla murar. Att man retoriskt inte klarade av att klargöra vad man gjorde och varför visar tydligt att all opportun politik har gjort att man inte har några principer kvar.
Eller ta Europas viktigaste och troligen sämsta ledare de senaste 75 åren - Angela Merkel. Med buller och bång skulle kärnkraften avvecklas efter Fukuyama 2011, troligen med strategin att vinna röster av Die Grüne (deras MP). I stället blev Die Grüne ett 15%-parti efter den manövern. Försöken att blända folket med populism och opportunism (CDU har aldrig stått för den sortens politik) misslyckades fullständigt. Men det lockade väl för mycket för Merkel. Med det katastrofala resultatet att Die Grüne har fått farligt stort inflytande över tysk (och därmed europeisk) politik.
Samma sak med invandringen. Merkels “Wir schaffen das” ledde till en katastrof Europa inte sett sedan andra världskriget - bara för att hon ville norpa röster, får man anta.
SD är minst opportunistiska
Om man ser till invandrarfrågan är faktiskt ett parti som SD det minst opportunistiska partiet i Sverige. De har från början följt en hård linje i migrationspolitiken: så få invandrare som möjligt. De har så långt det går följt en viktig princip. Att de har gett efter beror dock på nödvändig opportunism, inbördes problem och att svensk politik har blivit halvt omöjlig att verka i på ett hederligt sätt.
Givetvis är SD populistiska i invandrarfrågan. Folket, som i några viktiga frågor är stockkonservativa, har alltid velat ha begränsad invandring. Den viljan har SD hörsammat, så gott det går. Samtidigt är partiet förstås opportunistiskt i en mängd andra frågor. Hur skulle det kunna vara annorlunda, ty så fungerar demokratin.
En kung kan gå efter eget lynne på ett annat sätt. Ett aristokratiskt adelsstyre gör kanske vad det anser är rätt, kort och gott. Men demokratin måste ständigt lyssna på det breda folklagret och vända kappan efter vinden med jämna mellanrum. Populism och opportunism!
Att svenska politiker och journalister då försöker svärta ned SD och andra på högerkanten med ord som opportunister och populister är därför oerhört pinsamt. Eller giller de inte demokratin, egentligen? Kanske är svaret där att söka.